Ackord

Vad är ett ackord (lat. accordare, överensstämma)?

Lättast kan man beskriva det som en samklang, där tre eller flera toner passar ihop.
Detta betyder att ackord inte kan sjungas eller spelas på ett enstaka soloinstrument.

Om man däremot är flera som sjunger eller spelar i stämmor, uppstår ackord.

Man kan använda ackord när man vill spela ackompanjemang till melodier som sjungs eller spelas av solister.

Den flerstämmiga musiken började utvecklas under 800-talet. Det uppkom samklanger som med tiden standardiserades till ackord.
Inom den västerländska traditionen är det vanligast med dur- och moll-ackord, byggda av en treklang. Treklangen i sig består av två tersintervall, som är staplade på varandra. De kallas grundton, ters och kvint. Grundtonen är den tonen som fungerar som en referens till de övriga tonerna i ackordet. Om grundtonen även är en baston, anses ackordet vara stabilt. Färgade ackord är ackord med fler än tre toner.

Det vanligaste sättet att beskriva ackord är med ackordanalys. Ackordet får sitt namn efter vilken grundtonen är, t.ex. C. Här menar man en ren durklang med C som grundton, E som ters och G som kvint.

Ters och kvint är benämning på det som kallas intervall inom musiken. Lättare sagt, det är avståndet mellan tonerna.

En skala består av 12 kromatiska tonsteg. En halvton, eller semiton ligger ett halvt tonsteg ifrån nästa eller föregående.
När man benämner avståndet mellan två grundtoner, kallas intervallet oktav. Det består av 8 hela tonsteg eller 12 kromatiska.
Oktav kalla den högsta tonen i en diatonisk skala, som ser ut så här:

Prim (lat. primus, ‘första’)
Sekund (lat. secundus, ’andra’ )
Ters (lat. tertius, ‘tredje’)
Kvart (lat. quartus, ‘fjärde’)
Kvint (lat. quintus, ‘femte’)
Sext (lat. sextus. ‘sjätte’)
Septima (lat. septus, ‘sjunde’)
Oktav (lat. octava, ‘åttonde’)

Spelar man 2 toner på oktavavstånd, uppfattas det som samma ton, de tillhör samma tonklass. Detta kallas även att man spelar unisont, lika.

För att benämna vilken ton man menar i oktaven, använder man sig oftast av den Helmholtzka notationen. I talspråk säger vi ettstrukna c, tvåstrukna c etc. När vi skriver samma, ser det ut så här: c¹ / c’ , c² / c”  osv.

Hemann Ludwig Ferdinand von Helmholtz (1821-1894) var en tysk fysiolog och fysiker.
Tydligare än andra uppvisade han att varje ton vi förnimmer, egentligen utgör en klang som är sammansatt av flera övertoner. Detta visade han i sin undersökning av hörselförnimmelserna (Die Lehre von den Tonempfindungen).
Han byggde upp en fysikalisk teori om övertoner i den musikaliska harmonin. Grundprincipen här är: Två toner är harmoniska om det inte förekommer svängningar mellan dess övertoner. Vid motsatta förhållanden blir tonerna allt mer disharmoniska ju större svängningarna är.

För att få annan karaktär i ackorden än ren dur och moll, använder man sig av så kallade färgningar, dvs man lägger till andra toner till treklangen ackordet är uppbyggt av i grunden.

En vanlig färgning är sjunde tonen, då får man en sjua, t.ex C7.