Franz Liszt (del 1)

48Frans Liszt (eller på ungerska: Liszt Ferencz) föddes 22 oktober 1811 in i en familj, där musiken betydde allt. De bodde i det dåvarande Kungariket Ungern, som låg i kejsardömet Österrike. Hans far, Adam Liszt, var personlig bekant med flera då stora kompositörer som Joseph Haydn, Johann Nepomuk Hummel och Ludwig van Beethoven. Han spelade violin, cello, piano och gitarr, och hade varit cellist vid hovet hos ungerske furst Nikolaus II Esterházy de Galantha i Eisenstadt. Liszt betraktade sin pappa intresserat då han spelade, så innan pojken var 7 år började pappan lära honom spela piano. Han ansågs vara ett underbarn vid 6, han komponerade egna verk vid 8 och vid 9 spelade han på konserter. Genom att han visades upp, kom flera sponsorer som ville sponsra honom för hans vidare musikaliska utbildning utomlands. Därför for fadern och sonen till Wien.

Fadern försökte först få Johann Nepomuk Hummel, en tidigare elev till Mozart, att bli pojkens pianolärare. Han begärde dock för mycket betalt, så Carl Czerny antogs istället. Czerny såg en stor begåvning i pojken men tyckte att hans felaktiga fingerställning skapade ”kaotiskt spelande”. Men det fanns en till mycket betydande person som hörde Liszt. Detta var Antonio Salieri, Mozarts gamle rival. Efter att han hade hört pojken uppträda på en privat tillställning, blev han så förtjust att han erbjöd sig att lära pojken komponera utan att ta betalt.
Under flera månader underhöll han både kungligheter och musiker. Vid ett tillfälle fick han till  och med en ”lyckokyss” av Beethoven. Det som imponerade mest var att han hade en kuslig förmåga att improvisera på vilka orginalkompositioner som helst som önskades av gästerna.
När Liszt var 12, flyttade familjen till Paris för att söka in på Conservatoire de Paris, en högskola för dans och musik i Paris, grundad 1795. Han nekades en plats för att han var en utlänning. Fadern övertog rollen som lärare. Franz fick bl. a. dagligen träna på att transponera fugor skrivna av Bach. Ibland jämfördes Franz med Mozart. Franz var oerhört populär. Det förekom både hysteri och publikkaos på hans konsertturnéer. Kvinnor svimmade och människor trängdes för att få se en skymt av honom. Han var verkligen en dåtidens idol. Han gav mycket av vinsten till välgörenhet.
Mamman stannade hemma, då resorna blev väldigt betungande. Detta påverkade Franz känslomässigt, han saknade sin mor. Under denna tiden skrev han sin första och enda opera, Don Sanche. Resorna var betungande även för fadern, som efter en Englandsturné ordinerades vila. 1827 flyttade därför familjen till Boulogne-sur-Mer, en stad och kommun i norra Frankrike vid Engelska kanalen. Detta hjälpte tyvärr inte. Fadern insjuknade hastigt och dog.
En fruktansvärd tid började nu för unga Franz. Han komponerade en begravningsmarsch två dagar senare och ordnade med begravningen. För att ha råd med den, fick han sälja sitt älskade Erard piano.
15-åriga Franz och hans mor flyttade tillbaka till en enkel lägenhet i Paris. Franz var förtvivlad. Han slutade att turnera och försörjde sig och sin mor genom att ge lektioner och att komponera. Det var slitigt, då många av eleverna medförde långa resor, men samtidigt var det skönt att inte alltid ha den övervakande och kontrollerande fadern som styrde hans arbete. Dock började han missbruka både konjak och cigarrer för att klara sina långa stressfulla och oregelbundna dagar. Han började även tvivla på att musiken var hans framtid, så han läste massor både om religion och konst. Detta speglar sig i hans senare verk. Nu lärde han även känna andra kulturella personer som Victor Hugo, Honoré de Balzac, Heinrich Heine, Alexandre Dumas och George Sand.