Franz Liszt (del 3)

I denna tredje delen om Franz Liszt går jag vidare med att prata en del om hans musikaliska verk. De är oerhört omfattande, så här kommer det endast att finnas det jag tycker är mest intressant..
Främst är Franz känd för sina pianoverk. Det som bäst gestaltar de flesta sidorna hos Franz är mästerverket ”Années de pèlerinage” (”Years of Pilgrimage”), som han började skriva 1842. Dess satser komponerades vid olika tillfällen under kompositörens liv och summerar således hans åstadkommanden väldigt bra. De tre sviterna har verkligen blivit omdiskuterade, då de anses vara provokativa samt upprörande på många vis. Det första ”året” innehåller en del lösa kopior av Franz’ första kompositioner, medan andra ”året” omfattar mera subtila stycken som är influerade av konstverk gjorda av bl.a. Michelangelo och Rafael. Sista delen av detta verk skrevs 30 år senare än det första. Det som är gemensamt för alla hans pianoverk är att de tekniskt sett är mycket krävande. De kan även indelas i två kategorier: Hans helt egna kompositioner är den ena delen (ca 400 verk) och den andra delen (även här ca 400) består av hans egna reproduktioner, transkriptioner (äv. fantasier) av andras verk. Det var så här han började sin mer kända sida, genom att tolka andras verk. Flera av hans tolkningar är berömda för att de var mer dynamiska när han hade varit på dem än vad kompositören själv hade kunnat skapa. Några är  Réminiscences de Don Juan (Mozart), Rigoletto-Paraphrase (Verdi), Faust-Walzer (Gounod) och Sonnambula-fantasy (Bellini). Hans kunde även göra vidare tolkningar på sina egna verk. Ett exempel på detta är hans egen fortsatta tolkning av sin Dante Sonett ”Tanto gentile”. Andra berömda reproduktioner är fantasier och melodier av Schubert, hans arrangemang av Berlioz och inte minst av Beethovens symfonier.

1847 träffade Franz prinsessan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein. Carolyne_von_Sayn-Wittgenstein_1847
Hennes inflytande kom att betyda oerhört mycket för Franz. Hon uppmuntrade honom till att lära ut och komponera och för att kunna göra detta och ha ett familjeliv med Carolyne, slutade han sitt turnerande. Franz gav en sista konsert i Elisavetgrad, Ukraina och tillbringade därefter vintern i Carolynes residens Woronince. Året därpå flyttade paret till Weimar i Tyskland. Sin mest produktiva tid hade han i Weimar, där han var hovkapellmästare hos storhertigen 1848-59. Här uppförde han bl. a. verk av den då okände Richard Wagner. Han hade lärt känna Richard 1840 och genom åren var han ett stort personligt och ekonomiskt stöd till honom. Franz hjälpte honom då han tvangs söka exil i Schweiz under 11 år pga sina politiska åsikter. 1870 blev han även hans svärfar, då Richard gifte sig med Franz yngsta dotter Cosima.
Med programmusiken som grund utvecklade nu Franz den symfoniska dikten, han skrev tretton egna. En symfonisk dikt, eller en tondikt, är ett musikaliskt verk som skrivs för symfoniorkester och har en koppling till något icke musikaliskt – t.ex. en dikt, en målning eller genom titeln. Detta kom att bli en ny genre inom programmusiken. Man kan likna den symfoniska dikten till operan; Den sjungs inte, men förenar musik med drama. Den nya stilen fick många mycket hängivna elever att söka honom som lärare. Han var betydande för många senare tonsättare, såsom Richard Wagner, Edvard Grieg, och Alexander Borodin. Vad han åstadkom med tondikterna de kommande 10 åren, banade en bred väg igenom Europa. Han fick väldigt många anhängare, men även en hel del bittra motståndare.
1857 fick Franz en knytning till Sverige: Han blev medlem i Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.
En av de populäraste styckena genom tiderna är ”Hungarian Rhapsody No 2″. Många har tolkat och spelat in den och en av mina favoriter är när Victor Borge gör den ihop med en annan pianist. På sitt vis…:

Vill man ha noterna till detta stycke för att göra en egen tolkning, kan man välja någon av dessa:
GS26016 GS27050 HN803